Charlie är lämnad på dagis, Melvin sover och då tänkte jag passa på att skriva lite. Här hemma trivs vi fortfarande hur bra som helst. Vi har renoverat barnens rum, dom fick tapeter av sin mormor och möbler av sin morfar, det blev toppen!

Melvin har fyllt 1 år, jag kan inte fatta vart det året tog vägen!! Han låg ju nyss på mitt bröst alldeles nyfödd. Nu är han en stor pojke som kan gå och "prata". Han säger mamma, pappa, dä (där), tata (Tack tack) och sen har han ju såklart sina egna ord som vi inte riktigt har förstått än vad dom betyder.
Han förstår mycket, säger jag "hämta bollen" så gör han det. Säger jag "hoppa" så skuttar han till. Han kan dansa, vinka, klappa händerna, visa vart lampan är, visa vart min näsa är. Om jag ställer mig på alla fyra på golvet så kryper han under mig och skrattar högt. Melvins stora idol är såklart Charlie, han går gärna efter honom, leker där han leker och han vill ofta krama storebror.

Charlie går på dagis tre dagar i veckan, han verkar trivas bra. Idag ska dom grilla korv på dagisgården så idag skulle han få stanna längre för att hinna vara med på det. Jag och Melvin ska oxå vara med.
Charlie älskar sitt nya rum, han leker gärna där inne. Han är duktig på att leka själv och han tycker om att rita och skriva. För det mesta är han snäll och gó med lillebror men ibland kan han ta leksaker ifrån honom och småretas, men det är väl så det ska vara!?

Jag har börjat jobba lite smått i hemtjänsten, jag jobbar kvällar och helger. Jag trivs mycket bra, både med kunderna och med kollegorna. Det är skönt att komma hemifrån ibland. Dom kvällar då jag jobbar får Christian sköta middag & nattningar själv, det tycker han nog är lite mysigt.. Det känns som om båda barnen är rätt mammiga just nu så det är bra att dom får va själva med pappa ibland.

Ja, dagarna rullar på och det mesta känns bra. Något som är jobbigt just nu är mina tankar, senaste tiden har jag haft svårt att somna på kvällarna. Jag ligger vaken och funderar och grubblar. På lördag är det två år sen vi var på Vildes ultraljud, det känns jobbigt att tänka på det. Jag känner ofta att jag bara vill trycka ner ansiktet i kudden och gråta men jag håller emot. Något inom mig säger att jag inte får gråta mer över Vilde nu, hade det som hände aldrig hänt så hade ju vår familj, vårt liv sett helt annorlunda ut! Jag känner mig som en elak och dålig människa när jag blir ledsen över vår förlust.

Istället för att tänka på vår förlust vill jag tänka på våra två gåvor, CHARLIE och MELVIN. Våra två fina pojkar som jag skulle göra vad som helst för! Jag älskar er idag, imorgon, för evigt!

KRAM /L