Saknad...
2010-11-12 @ 01:07:14
Hej min älskade lilla ängel. Inatt är saknaden efter dig enorm. Mina tårar rinner okontrollerat, min kropp värker och jag vill bara skrika rakt ut, skrika av ilska, frustration, sorg och längtan! Både jag och din pappa kände sån otrolig lycka över att vi väntade dig. Vi såg fram emot första sommaren med dig, när vi pratat om semestern har vi hela tiden tänkt på vad som går att göra med en bebis. Vi har pratat om husvagn för att kunna semestra enkelt med en liten bebis. Nu är jag inte sugen på husvagn längre, det känns som om saknade efter dig kommer bli ännu större då!?!
Idag ringde kuratorn, hon pratade in på min telefonsvarare och sa ”Jag har bilderna nu och vi behöver träffas för att gå igenom omhändertagandet av ert barn”. När jag hörde henne säga så befann jag mig, som så många gånger förr, i den där vidriga mardrömmen som någon snart ska väcka mig ur. Jag kan fortfarande inte fatta att du aldrig kommer leva här med oss. Varje gång jag pratar om dig och berättar för någon vad som hänt så känns det som om jag berättar om någon annans olycka. Såna här saker drabbar inte en själv!
Livet är orättvist, det har jag förstått! Att det skulle kunna vara så här grymt mot oss hade jag aldrig förväntat mig. Det är inte bara för min egen skull jag känner sorg, utan jag känner sorg för din skull också. Du fick aldrig chansen att lära känna din ”lilla” storebror, det tycker jag är synd. Du hade tyckt om honom, han är jordens snällaste lilla kille. Du fick heller aldrig träffa din ”stora” storebror, han som skulle ha sjungit så fint för dig, pysslat om dig och varit så stolt över dig! Jonathan berättade när han var här sist att han tycker det är jättetråkigt att du inte kunde komma till oss som planerat!
Vilde! Jag kan inte med ord beskriva hur tom jag känner mig, hur mycket kärlek jag hann känna för dig eller hur ont det gör i mitt hjärta när jag tänker på att jag inte kan pussa din panna och ge dig tryggheten som en mamma ska ge sitt barn. Men som jag sagt tidigare så tror och hoppas jag att jag får pussa på dig den dagen jag dör. Jag hoppas att du möter mig den dagen och att vi aldrig någonsin skiljs åt igen! Jag saknar dig och jag tänker på dig varje dag, vi ses i Nangijala min älskade lilla ängel! Puss från din mamma.
2010-11-12 @ 01:07:14
Hej min älskade lilla ängel. Inatt är saknaden efter dig enorm. Mina tårar rinner okontrollerat, min kropp värker och jag vill bara skrika rakt ut, skrika av ilska, frustration, sorg och längtan! Både jag och din pappa kände sån otrolig lycka över att vi väntade dig. Vi såg fram emot första sommaren med dig, när vi pratat om semestern har vi hela tiden tänkt på vad som går att göra med en bebis. Vi har pratat om husvagn för att kunna semestra enkelt med en liten bebis. Nu är jag inte sugen på husvagn längre, det känns som om saknade efter dig kommer bli ännu större då!?!
Idag ringde kuratorn, hon pratade in på min telefonsvarare och sa ”Jag har bilderna nu och vi behöver träffas för att gå igenom omhändertagandet av ert barn”. När jag hörde henne säga så befann jag mig, som så många gånger förr, i den där vidriga mardrömmen som någon snart ska väcka mig ur. Jag kan fortfarande inte fatta att du aldrig kommer leva här med oss. Varje gång jag pratar om dig och berättar för någon vad som hänt så känns det som om jag berättar om någon annans olycka. Såna här saker drabbar inte en själv!
Livet är orättvist, det har jag förstått! Att det skulle kunna vara så här grymt mot oss hade jag aldrig förväntat mig. Det är inte bara för min egen skull jag känner sorg, utan jag känner sorg för din skull också. Du fick aldrig chansen att lära känna din ”lilla” storebror, det tycker jag är synd. Du hade tyckt om honom, han är jordens snällaste lilla kille. Du fick heller aldrig träffa din ”stora” storebror, han som skulle ha sjungit så fint för dig, pysslat om dig och varit så stolt över dig! Jonathan berättade när han var här sist att han tycker det är jättetråkigt att du inte kunde komma till oss som planerat!
Vilde! Jag kan inte med ord beskriva hur tom jag känner mig, hur mycket kärlek jag hann känna för dig eller hur ont det gör i mitt hjärta när jag tänker på att jag inte kan pussa din panna och ge dig tryggheten som en mamma ska ge sitt barn. Men som jag sagt tidigare så tror och hoppas jag att jag får pussa på dig den dagen jag dör. Jag hoppas att du möter mig den dagen och att vi aldrig någonsin skiljs åt igen! Jag saknar dig och jag tänker på dig varje dag, vi ses i Nangijala min älskade lilla ängel! Puss från din mamma.
KRAM /L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar