Tiden läker alla sår...

Jag sitter och tittar ut genom fönstret, några få snöflingor faller mot marken och påminner om att vintern snart är här, dom påminner om att tiden som vanligt har svishat förbi, tiden går på tok för fort tycker jag, man hinner inte njuta fullt av sommaren innan den är slut, helgen är över på nolltid och det är kväll innan man har hunnit med hälften av det man ville under dagen... Då är det jobbigt att tiden går fort, men jag har idag kommit på att det oxå finns något positivt med att tiden går fort...

Idag är det ett år sen Lasse gick i ett par skor, för ett år sen visste ingen om han någonsin skulle kunna gå igen... vi gick bara och väntade med magont, huvudet fyllt med tankar, bröstet fullt med oro och tårar som ofta rann nedför våra kinder! Det vi alla väntade på var Tiden.... Vi väntade på att tiden skulle gå! Det var tiden som skulle få visa hur Lasses framtid såg ut. Det var en jobbig tid.... "Tiden läker alla sår" sägs det. Tro mig när jag säger: Jag vet hur långsamt tiden kan gå! Just när vi befann oss mitt i väntan så gick tiden fruktansvärt långsamt, klockan nästan hånflinade åt oss! En timme kändes som en vecka när jag och mamma satt hemma hos mig och väntade på att läkaren skulle ringa och tala om hur Lasses operation hade gått... Många tårar hann vi med att leverera, många kramar hann vi ge varandra och miljoner tankar hann fylla våra huvuden om och om igen under den tiden! Det var en vidrig väntan! Operationen gick bra, oj vilken lättnad!!!!

MEN nu var det bara att vänta igen.... Tiden skulle återigen hålla oss på sträckbänken. Ingen visste hur Lasses framtid skulle se ut, ingen kunde svara på om han skulle få tillbaka känsel eller någonsin kunna röra sina ben igen och trots att det ibland var nära, så övergav hoppet oss inte.

Många långsamma och smärtsamma veckor passerade och Lasse fick tillslut komma hem igen... Inte förräns då eller knappt då ville jag inse att rullstolen för alltid skulle få agera ben åt Lasse i fortsättningen!

Ofta när jag hälsade på hos mamma och Lasse fick jag liksom påminna mig själv om att Lasse satt i rullstol. Det var en sjuk känsla varje gång, det var som om jag bara hade drömt om olyckan och att allt skulle vara som vanligt när jag kom och hälsade på. Jag blev nästan besviken varenda gång jag träffade Lasse efter olyckan, jag svor för mig själv många gånger över hans jävla rullstol!!! Jag tyckte inte om den från början, jag ville bara anända den som spypåse eller helst av allt elda upp den! Jag förstod såklart att inget skulle bli bättre av det så efter ett tag insåg jag att det bara var att inse att det nu var som det var så jag satt mig i rullstolen när jag kom och hälsade på, rullade runt lite och efter ett tag började jag balansera med den! Jag var på något sätt tvungen att skapa en relation till rullstolen. Sjukt va???

Nu har det som sagt var gått ett helt år sen olyckan och vi har nog alla lärt oss att leva med att det är som det är. Lasse är fortfarande glad och skrattar mycket. Jag har lärt mig att uppskatta livet mer efter Lasses olycka och det tror jag att vi alla i hans närhet har gjort och även Lasse! När jag nu tänker tillbaka på den 4 november 2008 känns det som om tiden har gått superfort, det känns helt sjukt att det är ett helt år sen Lasse blev förlamad! Jag kan nu se annat än negativa saker med att Lasse sitter i rullstol, det kunde jag inte för 11 månader sen, då var det bara fel, förjävligt och t.o.m. skrämmande att han satt i sin förbannade stol på fula hjul! Jag hade så mycket ilska inom mig för 11 månader sen så jag kan inte beskriva det!

Jag är så otroligt glad för att tiden för en gångs skull har gått fort, jag har kunnat lämna ilskan bakom mig!

När jag tänker efter är det skönt att det redan gått ett år sen olyckan, för nu har det första året passerat och vi vet hur olyckan har skadat Lasse, inga fler obehagliga överraskningar som vi ska gå och vänta på, vi vet redan att han aldrig kommer kunna ställa sig upp och gå! Jag älskar Lasse och jag är glad över att han finns.. Hellre en förlamad Lasse i rullstol än ingen Lasse alls!

Min älskade Charlie kommer vara en van "mopedåkare" (Han åker mycket på Lasses nya "elmoped"), han har sin fina hjälm på sig när han är ute och åker. Charlie är redan en van rullstols-mekare och han kommer aldrig tycka att det är konstigt att se en person i rullstol ute på stan! Märkligt, men sant!

Det här året hoppas jag att mamma och Lasse ska få uppleva många roliga minnen ihop... för det är dom väl ändå värda båda två!!! Jag hoppas att dom den 4 noveber nästa år kan se tillbaka på det passerade året med glädje.. Idag tror jag att det är en jobbig dag för dom, det blir nog en och annan tår hemma hos dom, tur att dom har varandra!!!

KRAM /L