Tänkte försöka fatta mig kort...

I torsdags åkte vi in till akuten med en trött liten Charlie, han hade hög feber som inte ville ge med sig, han var gnällig och inte alls sig lik. Läkarkanditaten som undersökte Charlie tittade i hals och öron, lyssnade på hjärta och lungor och stack Charlie i fingret, när hon hade gjort allt detta sa hon att hon kunde misstänka att det var något i ena lungan t.ex slem. Efter en stund kom hennes handledare in och gjorde samma undersökningar som kanditaten nyss gjort, då sas det ingenting om att det kunde vara något i lungan. Vi blev hemskickade av henne efter att hon berättat att det förmodligen var ett virus och det behandlar man oftast inte alls.

Igår (Fredag) blev Charlie mycket sämre, han fick hög feber, slutade äta och dricka och han ville bara ligga i sin säng och titta rakt ut i tomma intet med en grå hinna över ögonen.. Jag åkte in en gång till med känslan av att alla på akuten skulle tänka "Här kommer en nojig mamma med sitt första och enda barn, hon överdriver för att hon själv är så orolig för minsta lilla". Samma procedur som dagen innan med klämma, känna, sticka i fingret, lyssna här och där. Läkaren bestämde att det var lika bra att lägga in lilleman och imorse vaknade han med 40.2 graders feber. Läkaren skickade honom till lungröntgen för att utesluta lunginflammation, vilket man inte kunde göra... eftersom att det är just det han har!!! Charlie har en lunginflammation och det jag då reagerar på är hur läkaren i torsdags kunde missa det... kanditaten kunde tydligen höra att det inte var som det skulle i lungan men ändå missades det då! Jag börjar lessna på vården om jag ska vara riktigt ärlig. Om jag inte hade stått på mig och åkt in igår då, hur hade Charlie då mått idag???

I vilket fall så har han fått börja med penicillin idag och vi blir kvar en natt till. Personalen på den här avdelningen är hur snälla och bra som helst... Jag har bett en av dom att ta kontakt med läkarkanditaten som undersökte Charlie i torsdags och ge henne beröm, jag tycker att det känns trist att det hon upptäckte ignorerades/missades pga att hon är tvungen att be en äldre och mer erfaren läkare besluta vad som ska göras med patienten.. Hon bestämde att Charlie skulle få gå hem! Läkarkandidaten är iaf värd en eloge tycker både jag och Christian!

KRAM /L