MITT LIVS BÄSTA DAG!!!

Imorgon blir Charlie 16 veckor!!!! Det är helt otroligt hur fort tiden går.. Det känns som om det var någon vecka sen jag fick veta att jag var gravid, men samtidigt känns det som om Charlie alltid har funnits hos oss... Hm, märklig känsla!?

Den 12e juni (Torsdag) var jag och Christian på mvc för en vanlig koll. Mitt blodtryck var aningen högt så vi bestämde med Ann att jag skulle komma tillbaka efter helgen för att se om det gått ner. Jag berättade för Ann att jag kände en svidande känsla högst upp i magen, nästan i halsen.. -Det är antagligen bara halsbränna, sa Ann, men får du ont ska du ringa förlossningen.

Hon passade på att känna hur Charlie låg i magen, och han hade lagt sig med huvudet neråt. Dagarna innan hade jag blivit mycket trött och magen hade sjunkit ner mycket. Jag sa till Christian att jag tyckte det kändes som om min kropp börjat förbereda sig för en förlossning. Men Christian sa bara att det är ju långt kvar tills det är dags så det verkade ju märkligt om kroppen behövde börja samla krafter så tidigt! När jag tänkte efter tyckte även jag att det lät rätt dumt att det skulle vara så när det är sju veckor kvar till förlossning!

När vi var klara på mvc åkte jag till mammas jobb, där satt jag och hade småont i magen hela dagen. Senare på eftermiddagen tilltog värken och det kändes helt plötsligt att jag fick mensvärk. Klockan 18 ringde jag till Sös och berättade hur jag kände mig, dom hade ingen plats så dom hänvisade till Huddinge, jag ringde dit och där var det oxå fullt, jag provade Danderyd... gissa vad??? Fullt!!! Jag bröt ihop totalt så då ringde dom på Danderyd till Sös och fixade så att jag skulle få komma dit iaf.. Men var tvungen att vänta till klockan 20, så vi åt middag hos mamma i lugn och ro innan vi satt oss i bilen på väg mot Sös. Jag sa till Christian innan vi gick in att jag kände mig lite dum, jag menar det är ju inte dags än på ett tag så det här är ju inte direkt några värkar! MEN ganska snart visade det sig att jag hade fel..... Läkaren sa "Vi försöker stanna av förlossningen, men det kan vara så att ni blir föräldrar redan inatt" INATT???? Nä det är ju 7 veckor kvar!!! Vi fick träffa barnläkare som talade om hur allting skulle gå till OM Charlie bestämde sig för att lämna magen något tidigare än vad vi (Eller någon annan) räknat med. Jag fick en spruta som skulle skynda på Charlies lungutveckling.. Hela natten var jag vaken, kunde inte alls sova... Jag var orolig i kroppen, sen när jag väl höll på att somna så var jag tvungen att gå och kissa, hm typiskt! Jag fick morfin och sömntablett men somnade ändå inte, snacka om att vara orolig och upp i varv! Tillslut blev det iaf morgon *Äntligen* tänkte jag.. Nu kanske vi får veta lite om vad som ska hända härnäst. Tiden gick och jag fick ligga i sängen med dom där obekväma dosorna på magen... Tillslut förstod både jag och Christian att vi antagligen inte skulle få komma hem idag så Christian åkte till Vaxholm för att hämta kläder åt oss. Någonstans kände jag att den nog inte skulle behövas, men jag bad iaf Christian ta med kameran när han kom tillbaka! När Christian var borta gick slemproppen och jag fick en liten blödning! Jag mådde ju bra så jag frågade läkaren "Vad väntar vi på?" Till att börja med väntar vi väl på din man, sa hon då! VA? Shit! Är det nära nu eller vadå? Jag blev ganska orolig nu faktiskt.

Jag ringde till Christian och berättade vad läkaren sagt så han kastade in sig själv och kläder i bilen och skyndade sig tillbaka. När Christian kom tillbaka gick allting rätt fort.. Helt plötsligt så byttes Charlies hjärtljud ut mot min puls (Jobbiga maskin). Jag ringde på personalen, som höll på att leta runt med dosorna. Dom tryckte på magen och bökade runt innan dom äntligen fick in Charlies hjärtljud igen. Nu började hjärtljuden gå upp så dom två (eller tre?) som var inne hos mig hämtade ultraljudsmaskinen, en läkare kom in och tittade snabbt på skärmen och säger nästan direkt: "Vi plockar ut honom". VA??? NU??? Jag blev asrädd kan jag erkänna, nu skulle jag bli mamma, sju veckor för tidigt dessutom.. jag har inte hunnit förbereda mig helt, jag kanske blir en jättedålig mamma, jag har ju bara varit på en ynka föreläsning om förlossningen, den andra är ju om en vecka och den måste jag ju hinna gå på.... Shit vad mina tankar snurrrade i huvudet på mig. Jag bara grät och kände riktig panik, jag var hur rädd och chockad som helst.. Jag kommer ihåg att dom tog blodtrycket på mig när jag låg på operationsbordet, när dom sa hur högt det var så var jag helt säker på att jag skulle dö! Christian satt bredvid mig under hela operationen och det är jag mycket glad för. Jag sa flera gånger "Ni måste ta med Christian när ni går iväg med Charlie" Jag visste ju att jag inte skulle få hålla honom direkt. När dom fick ut Charlie sa någon "Pappa följer med oss", och så försvann dom in i rummet bredvid. Narkosläkaren öppnade dörren till rummet där Charlie var, tittade mig i ögonen och sa: "Det är din son du hör gråta". Det var det vackraste ljudet jag någonsin hört, helt plötsligt grät jag inte längre! Nu höll dom på att sy ihop mig och jag kunde inte tänka på något annat än min nyfödda son. När dom var klara inne i rummet så kom dom in till mig så att jag skulle få se Charlie, jag såg bara massa svart, kladdigt hår men var nöjd ändå. Dom skyndade sig sen ut ur rummet för att ta med honom upp till neonatalavdelningen!

Jag fick ligga på uppvaket en bra stund innan jag fick komma ner till vårt rum på förlossningen igen. Jag bad om att få träffa Charlie men då tyckte dom att jag skulle äta först, jaja okej då, tänkte jag.. bäst att göra som dom säger men jag är ju inte hungrig! Trodde jag, när dom kom in med smörgåsarna så kastade jag i mig dom, jag hade kunnat äta upp Christian oxå! Sen (2 timmar efter förlossningen) skulle jag äntligen få träffa min son. Christian och en tjej körde upp mig i sängen för jag var ju lite groggy. Dom körde in mig i ett rum på neonatalavdelningen.. och där låg han, min älskade son. Charlie var full av slddar, slangar, bandage, brickor m.m vilket jag inte riktigt hade varit beredd på. Mitt första möte blev inte riktigt som jag hoppats på, men det är ändå det bästa första mötet i mitt liv! Någon frågade om jag ville hålla min son och självklart ville jag det, det var riktigt mäktigt att få hålla mitt barn som jag och min stora kärlek har skapat ihop! Tänk att man kan känna så stark kärlek för en så liten person och som man dessutom precis har träffat, jag kan inte fatta det! Charlie är det absolut finaste som hänt mig och jag är så otroligt glad att jag har honom.

...Bara några tankar om dagen då min älskade son kom till världen!

FÖRSTA FAMILJEBILDEN!

Jag & dom två viktigaste i mitt liv!